Fackets vara eller icke vara, Wanja?

Per Gudmundsson skriver idag på ledarsidan i Svenska Dagbladet om fackförbundens medlemsras. Wanja Lundy-Wedin har varit ute och beklagat att antalet medlemmar i vissa fackförbund "sjunkit till en strategiskt allvarlig nivå" (fritt citerat från radion). Hon ger givetvis regeringen skulden för detta, eftersom den förändrat i reglerna för A-kassan.

Per Gudmundsson ger en betydligt mer realistisk bild av saken:

Det är snarare rimligt att anta att löntagare lämnar organisationer som inte ger valuta för pengarna. Man kanske inte längre har lust att vara stödtrupp åt och huvudfinansiär åt socialdemokratin.

Fackföreningen bör vara till för medlemmarna och inte agera partipolitiskt. Det kanske fungerade för hundra år sedan, men LO tycks inte ha följt med i tiden. Medlemmarna kräver valuta för medlemsavgiften och att det knappast är samarbete med sossarna som är det primära skälet till att gå med i facket. Det är uppenbart att många inte längre tycker det. Det låter som en klassisk otrohetshistoria - alla vet om det utom den det berör.

Vill man behålla medlemmarna så är det en dålig strategi att skylla det på regeringen och de som väljer att lämna facket. Och om LO och Wanja Lundby-Wedin väljer att definiera det som ett problem borde det primära vara att uppdatera sig och försöka se saken ur medlemmens och inte ur det socialdemokratiska partiets perspektiv. Det första måste vara att Wanja Lundby-Wedin väljer vilken stol hon vill sitta på - fackets eller sossarnas taburett.

För min del får hon gärna fortsätta att blunda för faktum och sitta kvar på båda. Men om hon väljer att inse att mitt råd är bra så vill jag ha en rundlig belöning för det! Och LO är ju inte kända för att vara snåla med arvoden; men jag lovar att inte salta fakturan!